Minnen från London 1968

2017-10-14, 20:47:20   (skrivet av Lars-Åke Andersson)

Året var 1968 under studentupprorens tid, jag var 18 år och på min första utlandsresa. Vi var flera kamrater som på olika sätt tog oss till London. Det var jag och Magnus, Lenta, Kinda och Kaj Kindvall (ni vet han som pratar om musik på radion). Jag och Magnus fick skjuts av hans föräldrar till Göteborg, där vi tog färjan över till England.

Det var kväll när vi kom fram och vi tog tåget till London. Det var ett tåg med vagnar som var byggda med 4-6 dörrar på ena sidan, dvs ungefär som små egna rum. Med 2 st tvärställda sittbänkar gentemot varandra. Man kunde alltså inte förflytta sig mellan de olika kupéerna, utan man fick vackert sitta där tills man kom till en station. Så att behov av att ex.vis gå på en toalett var inte möjligt. Sannolikt tågvagnar för korta destinationer, men .....

Vi, Magnus och jag var ensamma laa.jpg i vår kupé, och lade oss på varsin sittbänk (av träribbor) för att sova lite, men blev lite irriterade av att lampan lyste i taket, inte speciellt starkt sken, men vi ville släcka den. Vi letade efter en kontakt för att släcka lampan, men hittade ingen. Varpå vi istället försökte skruva ur lampan, nu var ju den lite “het”, så vi tappade den och den föll i golvet och gick i kras. Men vi blev nöjda och kunde lägga oss och vila.

Men inte så länge. Vid nästa station stannade tåget och ett j-vla kacklande började utanför. Konduktör, stationspersonal och en hel mängd andra passagerare, framförallt de med tidningar eller böcker i sina händer, var väldigt upprörda. Vi tittade ut och såg att det inte bara var svart i vår kupé utan i alla kupéer i hela vagnen. De korkade engelsmännen hade kopplat alla lampor i serie. Ungefär som en julgransbelysning funkar. Det var därför det inte fanns någon switch heller.

Så konduktören som hoppade in i vår kupé tittade strängt på oss, men Magnus och jag img092.jpg såg ut som den spanske kyparen i Fawlty Towers. Vi hade ingen aning om hur lampan lossnat! Den måste väl ha skakat loss. Så det blev att ha en lampa som lyste resten av vägen.

Väl i London så letade vi upp ett mindre, och billigt framförallt, hotell i Earls Court. Där träffades vi alla och smakade på vin (host, host) på rummet. Varje kväll innan utgång, så hade vi någon timme med olika sorters spritprovning.

Käkade gjorde vi bl.a. påwimpys.png Wimpys, som var en hamburgerkedja. På den tiden fanns inte McDonalds. Wimpys har saligen insomnat sedan länge, men jag tror att det finns kvar något ställe här och var.

Annars är nog London ett stort töcken. Om det beror på allt för långa och många spritprovningar vet jag inte, men kan möjligen spelat en viss roll. Självklart var vi i SOHO och vandrade runt till ex.vis Marquee Club.

Och det var där vi såg att det var en Jazz&Blues festival i festival-68-vert.jpg Kempton Park som anordnades av Marquee Club. Detta var ju ett år innan Woodstock (tänk så gammal jag är! Varit på musikfestival INNAN Woodstock) så den var ju inte lika stor, men det var häftigt ändå. Ligger västerut från London.

Så självklart var vi där och lyssnade på de olika banden som spelade. Många var de och också i en begynnande karriär som ex.vis Jethro Tull osv. Ja, ni ser själva vilka som uppträdde då, hösten 68. Surfa till http://www.ukrockfestivals.com/sunbury-68-program-menu.html

En vecka senare så stod vi på Piccadilly Circus och tittade på neonskyltarna som nu hade bytt ut reklamen till information om att

Third World War has started.
Soviet starts new war, invades Czechoslovakia

Whole Europe in fire

- Hur ska vi nu ta oss hem?

Sa vi och tittade på varann. Lenta hade inga problem, han hade tågbiljett betald i förskott, men vi, Magnus och jag, hade stora problem. Vi hade väldigt lite kontanter kvar. Jag hade ringt hem till mina föräldrar i Norrköping och bett dem, ja vad tror ni!??!

- Skicka mera pengar!

Vilket de gjorde. De gick till en bank i Norrköping och skickade pengar till mig. Det var ju inte helt lätt på den tiden. Fanns inga bankomater och Östgötabanken hade ingen filial i London. Så tillvägagångsättet var att jag uppgav en bank i London. Ex.vis Barclays bank. Jag uppgav också exakt deras adress och telefonnummer, dvs var just det bankkontoret låg och hur man kunde kontakta dem.

Allting var OK. Jag skulle img093.jpg få nya pengar nästa dag, så nu var det fest igen. Vi köpte vin och festade loss sista natten på hotellet. Klättrade ut genom fönstret och ut på gatan iförda enbart kalsonger. Det var sista natten på hotellet. Dagen därpå åkte vi in till centralsstationen och magasinerade våra väskor. Lennart hade ju tågbiljetter så för honom var det inget problem. Vi tog adjö av honom, sedan var det bara Magnus och jag kvar. Kinda och Kaj hade bil och åkte ner till Kajs bror, Ove Kindvall, fotbollsspelaren i Feyenoord

Så nu gick vi till den där banken som hade våra (mina pengar). Här börjar problemen. Det fanns inga pengar. Jag ringde hem igen. Mor i upplösning försäkrar att de varit på banken och att de hade mottagit deras pengar och att de skickat dem till England och den där engelska banken. Hon fick utförliga instruktioner att gå till banken igen och exakt ta reda på vad Östgötabanken gjort. Vilken bank i England de skickad pengarna till och vem den egelska banken skulle betala ut pengarna till.

Detta jagande fram och tillbaka tog i stort sett dagen och frustrationen ökade kraftigt. Men den förbannade engelska banken ville inte betala ut några pengar till mig.


Det blev sen eftermiddag, och banken stängde inom kort. Magnus och jag visste inte vad vi skulle göra, men vi tänkte att pengarna kanske kommer fram dagen därpå. Så vi tog ett beslut om att gå brandvakt den natten.

- Klockan är 3 och allt är lugnt! (typ)

När det blev kväll och lite kyligare (det var ju trots allt omkring den 24-25 augusti) så drog vi oss ned i tunnelbane-systemet, där fläktarna blåste upp varm luft. Det blev allt senare och allt fler människor från Londons undre värld började samla sig kring dessa vattenhål, dvs uppgångarna från tunnelbanesystemet. Nu hade de låst grindarna och skjutsat ut alla från tunnelbanorna. Vi fick stå vid dessa gallergrindar tillsammans med Londons undre värld.

Skitiga, knivskurna, fulla och utslagna människor. Prostituerade, män som slagits med blåmärken och blod rinnande från kinderna.

Magnus och jag tittade på varandra och kände att vi inte riktigt passade in i detta sällskap. Vi drog därifrån. Vi gick omkring lite varstans utan något egentligt mål. Plötsligt var vi Hyde Park och det var natt.

Vi lägger oss på varsin parkbänk och somnar!
Magnus och jag samlar ihop några engelska dagstidningar och lägger oss på varsin träbänk i Hyde Park, det var ju sent augusti och gräsmattorna var fuktiga av dagg, så det blev träbänkarna och på bästa sätt använda tidningarna som filtar och försöka skyla oss med.

Och så där ligger vi resten av natten. Dvs Magnus och jag tillhör den utvalda skara som sovit på parkbänkar i Hyde Park med tidningar som skylande ”filtar”. Helt fucking otroligt! Känns nu, som om vi var med i en Charlie Chaplin-film.

När vi vaknar så var vi hungriga. Vi måste nog ha slumrat till då och då även om vi var vakna och frusna den mesta tiden.

Min bror, som uppger sig känna mig väl, är dock helt övertygad om att jag sov som ”en stock hela natten”. Och en bra bit in på förmiddagen också! Hur han nu kunde veta det? Han var ju inte med i gruppen #jagvardär.

I England vid den tiden så hade de en förnämlig tjänst. Män i vita rockar och bil levererade både mjölk och nybakat bröd utanför trapporna till varje hem. Magnus och jag sprang snabbt fram och tog för oss av både mjölk och nybakade ”pain riche”.

Därefter tog det mödosamma arbetet vid med att försöka få ut pengar från banken. Samma problem denna dag. Och samma telefonerande till Sverige. Inget hjälpte. Vi offrade nog halva dagen på detta omöjliga projekt. Sista telefonsamtalet till mor blev att jag sade att

- Magnus och jag drar till ambassaden och fixar pengar till hemresan.

Sagt och gjort! Vi drar till ambassaden. När vi kliver in genom dörrarna så visar det sig att vi kommit till konsulatet och de kan inte hjälpa oss överhuvudtaget utan ber oss åka till ambassaden. När vi kommer ut på gatan, så slås vi att den lysande idén att vi skiter i det här och liftar hem istället.

Upp med tummen mitt i London, och tusan, en bil stannar och tar upp oss. Återigen otroligt. Att lifta mitt inne i en storstad och folk stannar!!!

Någonstans hade vi hört att man kunde komma över engelska kanalen alldeles gratis om man liftar med långtradare. På varje ”biljett” till en långtradare så ingick 2 personer. Dels chauffören och sedan en medhjälpare.

Senare den dagen så kom vi till Dover. Vi delade upp oss och gick omkring på den stora parkeringsplatsen för lastbilar och långtradare och frågade varje chaufför om möjligheten att få följa med över till Calais.

Vi förstod också att samma regel gällde för färjorna från Tyskland (Travemunde) till Sverige (Helsingborg), så då visste vi att vi kunde komma över gratis där också.

När vi kom till Calais, så hittade Magnus lite pengar sin resväska så att vi kunde ta tåget till Köln. Så då gjorde vi det.Sedan började vi lifta igen. Vi var ju inga riktiga ”backpackers”, vi hade inga ryggsäckar utan vanliga resväskor som vi bar utmed motorvägarna. Det var sent augusti och det började bli dagg, framförallt var gräset riktigt vått, så när vi var trötta och lade oss ned, så föredrog vi att göra detta på asfalten, dvs precis på den lilla bit bredvid den innersta motorvägsfilen. Resväskorna fick bli vår huvudkudde. Och någon meter från oss så dundrade bilarna fram.

Minns svagt några som tog upp oss och även bjöd oss på kaffe och bullar, men det starkaste minnet var en tjej som plockade upp oss. Magnus var trött och somnade i baksätet och jag satt i framsätet bredvid henne. Hon försökte prata med mig, men min tyska var inget vidare. Så hon var nog lite besviken. Både på mig och på Magnus som sov där bak. Så lite spydigt frågade hon om vi kunde några svenska vaggvisor, då hennes stora intresse var just vaggvisor (sa hon!??!!?).

Jag var 18 år och ingen höjdare på vaggvisor (är fortfarande ingen höjdare på detta fastän jag fött upp 2 barn). Minns att jag försökte vissla ”Sov du lilla videung”, men inte ens det lyckades jag med speciellt bra.

OK, till slut kom vi till Travemunde (tror jag) och samma process inleddes där. Frågade lastbilschaufförer om vi möjligen kunde få lift. Det fixade sig och allting kändes OK.

Väl på färjan så vidtog nästa arbete. Färjan skulle anlända till Helsingborg någon gång sent på eftermiddagen. Vi anade att det var väldigt få som bodde i Helsingborg som skulle starta från Helsingborg så sent på eftermiddagen, så chansen att få lift med någon var att hitta någon på färjan som skulle vidare upp till Norrköping- /Stockholm eller liknande.

Antar att vi såg ut som ett par jävla pundare efter ett par dagars liftande genom Europa, så vi hade en fruktansvärd otur. Alla som var med på färjan skulle tyvärr endast till sin sommarstuga någon mil utanför Helsingborg.

Så vi stod och såg alla bilar som rullade av färjan. Många med bilnummer som började på bokstäverna A,AA, E osv. Alla på väg till sommarstugan!

I efterhand kan man säga att det var enkelt att lifta i England, och Tyskland men inget vidare i Sverige. Men vi var killar, kanske lättare för brudar.

Vi befann oss i Helsingborg mitt i natten. Plötsligt hittade jag 2 ”halfpennies” i jeansen. Storleksmässigt ungefär som en svensk enkrona. Passade perfekt i en godisautomat, så vi fick varsitt äpple och apelsin för ett mynt.

För den andra så ringde jag hem till mamma, hon fick en chock. Vi hade inte hört av oss på flera dygn. Det sista hon hade hört från oss var att vi skulle till ambassaden för att få hjälp. När vi inte hörde av oss, så ringde mamma till ambassaden i London och fick beskedet att

- Nej, det har inte varit några ungdomar här. Det känner vi inte till!

Så när jag ringde så hade mina föräldrar (och sannolikt även Magnus föräldrar) ingen aning om vad som hänt deras barn. Mamma hann säga att pappa var på jobbet (Fiskeby pappersbruk) och skulle sluta först klockan 6 på morgonen. Sedan tog tiden i telefonautomaten slut. Samtalet bröts och det fanns ingen liknande funktion som i England, dvs mottagaren betalar.

Så Magnus och jag började att gå brandvakt igen, trodde att vi skulle ha bättre chans att kunna lifta på morgonen igen.

Efter en 4-5 timmars vandrande, så tycker jag mig se en vit Opel. Det var farsan och morsan. Morsan hade ringt farsan på jobbet och han hade dragit på en gång. De hade satt sig i bilen och körde hela vägen ner till Helsingborg. De hade åkt omkring i Helsingborg och letat efter oss och till slut hittade de oss (eller vi dem).

Så resten av resan blev i baksätet i farsans Opel upptill Norrköping.

Hur det hade gått i Tjeckoslovakien? Inte en aning!

Det var vårt 1968!

Låa

 

Skriv en kommentar






Vilken färg har en gran?



WDS News admin »