Leverlivet eller Liketlever

Skriv ut sidanStart > Att skriva
Start > Att skriva

    Den här fliken har jag tänkt mig skall handla om skrivandets konst. Nu är ju jag en amatör inom detta gebit. Som tekniker och utbildad dataingenjör, så var jag oerhört dålig på skrivandets område. Fantasi var något obegripligt för en man som tänkte i "ettor" och "nollor". Fast i logiken och matematikens värld. Men saker och ting händer i ens liv, som inte går som planerat utan istället rasar ens värld i bitar. Så var det för mig en gång i tiden. Jag föll och sökte inte hjälp "utifrån" utan sökte tröst i dikter, noveller osv. Försjönk i Karin Boye osv. Blev förtjust i Anna Maria Lenngren och grät till sömns. Stapplande så skrev jag (eller försökte skriva) små korta dikter. Försökte hitta ord som rimmade med  - invärtes brännsår

    En liten dikt blev till slut nedanstående. En blandning av en gammal poplåt ("He aint heavy, his my brother") av The Hollies och Nils Ferlins "Vår otillräcklighet". 

     

    Jag har tappat nånting på vägen

    Nå´t som jag höllt så kär

    Och skyddade ömt i mina händer

    Och trodde jag vårdade väl

     

    Nu ligger det där bakom mig

    på vägen ett stycke bort

    Jag försökte nog att ta upp det

    Men det var bara skärvor blott

     

    Det är konstigt ändå

    Att fast jag har mindre att bära på

    Så känns det mycket, mycket tyngre att gå

     

    Jag har tappat nånting på vägen

    In english
    I´ve lost something on the way
    Something I held so dear
    and protected with my hands
    And thought I nursed it well

    Now its behind me
    On the road a bit behind
    I´ve tried to pick it up
    but it was broken in small pieces

    Its odd although
    that I have less to carry
    It feels much more difficult to walk on
    I´ve lost something on the way

    Men även sår läks varefter tiden går och man hittar upp på vägen igen. Tiden går och man hittar en ny livskamrat. Lustigt vilka vindlande stigar ens liv vandrar. En dag, i slutet av april 1994, när jag satt på mitt jobb, så ringer telefonen och en kvinnlig röst som säger ungefär så här:

     - Hej, du känner inte mig och jag känner inte dig, men skulle du vilja ha en blind date med mig?

    Jag blev snopen och undrade om det var någon som drev med mig, och försökte få reda på hur hon hade fått tag i mig och visste att jag var singel. Men hon avslöjade inget överhuvudtaget, utan jag hade bara att tacka ja till denna inbjudan. Efter att jag tackat "Ja" till hennes inbjudan, så sade hon att hon beställer bord i mitt namn och datumet sattes till 7 maj och platsen Hannas Krog på Södermalm.

    Så jag gick dit och väl inne i restaurangen så frågade jag efter ett bord som var beställt i mitt namn. Blev visad dit och där satt hon redan. Hon såg bra ut, väldigt bra, mycket bra ut. Jag satte mig ner och vi började språkas vid. Det gick tydligen bra för mig, för efter en stund så sade hon

     - Ser du den där tjejen som står och hänger i baren?

     - Javisst! sa jag och tittade på tjejen som också såg ut som ett "blond bombshell".

     - Du förstår! Hon är min bästa vän och nu är hon min "body guard". Om du hade varit astråkig och vår date fullkomligt värdelös, så hade jag bara signalerat till henne   -  Ah, kom och rädda mig härifrån. Fort!

     - Ah, så listigt! Men det är väl synd att hon skall hänga i baren, säg till henne att hon kommer hit så äter vi alla tre tillsammans. Kände mig som en tupp i hönsgården med 2 vackra kvinnor till bordet.

    Och så blev det. Så jag lärde känna hennes bästa väninna samtidigt. Vi (jag och dejt-tjejen) fastnade för varandra och började umgås. Under närmare 1-2 år så umgicks vi tillsammans alla tre och var ute på dansställen, pubar och restauranger osv. Men plötsligt så blev dom osams och "body-guard-tjejen" försvann ut ur vårt liv. Jag tyckte det var synd, för hon var väldigt trevlig (tyckte jag), så trevlig att jag ......Nä, så kunde man inte göra!

    Men "dejt-tjejen" och jag höll ihop i nästan 17 år. Och under hela den tiden så fanns inte "bodyguard-tjejen" med. Vi blev vänner på Facebook, men träffade aldrig henne irl. Skickade gratulationer när vi fyllde år till varandra, men inget mer. Men efter att det tagit slut med "dejt-tjejen" så började jag lite mer aktivt kolla upp vad hon, den där "bodyguard-tjejen" gjorde och började försiktigt höra mig för vad hon gjorde "nuförtiden". Fick veta att hon bodde i en liten småstad c:a 50-60 mil från Stockholm.  Och var singel också.

    Vi började chatta mer och mer med varandra. Jag blev mer och mer kär i henne och den lilla bilden på henne i Facebook. Kunde knappt sova och skrev en liten novell. Som jag berättade för henne i chatten.

     - Nä, men skicka den omedelbart, sa hon. Så då gjorde jag det. Hon tyckte den var bra och det slutade med att hon kom Stockholm och bodde tillsammans med mig på min havskryssare.

    Så den novellen kan ni ladda ner och läsa också.

     

    Vi leker våra spel

    My Novel in english